Jag sitter ihopkrupen vid väggens ände i ett mörkt och kallt rum. Ångest, hat, sorg, panik, förvirring. Alla känslor blandar sig till en ambivalent sinneförvirring. Mina tankar sveper sig runt mig likt en brinnande smutsig filt. Jag kan inte sortera tankarna. Fullständig anarki råder. Jag gillar inte denna anarki. Dessa våldsbilder, morbida, groteska våldsbilder. Dessa vackra våldsbilder. Mitt mentala sinne börjar sakta att krympa. Jag börjar tappa verklighetsuppfattningen. Jag kan känna hur denna mal infekterar och slukar all min lärdom, all mitt intellekt. De dödas arv tynar bort, likt ett uråldrigt fotografi som har börjat skifta färg till en mörkare och suddigare bild för åren som passerat förbi. Mina tankar, min lärdom, den slaktas av en tom synvilla. Jag försöker kämpa mot men ändå så skyggar jag tillbaka för varje ansträgning som utförs. jag rannsakar mina tankar av visdom. Jag försöker att hinna ikapp det förflutna. likt ett svultet lejon som jagar föda på savannens öppna fält för att överleva de djuriska villkoren är jag på jakt efter det förflutnas sanning. Jag kan inte finna någonting, allt har tynat bort i den grådaskiga dimman. Mina ansträgningar överförs till det fysiska landet. Jag försöker resa mig från min fosterställning men utan resultat. Jag faller handlöst mot golvet. mina fysiska krafter börjar sakta försvinna tillsammans med mitt mentala sinne in i tunnelns mörker. Jag känner mig andfådd. det känns som om mina lungor har fyllts av iskallt vatten som endast blir kyligare och kyligare. Jag försöker hosta men förgäves. Min kind pressas mot det kalla stengolvet. Allt är förlorat. Allt. Det förflutna, nuet och framtiden. Evighetens evighet är förgörd. Jag känner hur en ensam tår vandrar ner längs kinden och blir allt lättare ju längre den kommer. En ensam tår fylld av sorg men ändå så tom.
Ordet tillstånd existerar inte längre. Varken hat, ilska, upphetsning, ångest, panik eller förvirring existerar. Jag har blivit tömd. All min visdom, alla ina känslor, det som har skapat mig till individ har genomsyrats av en mör tomhet. En falsk känsla av panik fyller mig. Vem är jag vad är jag? Herregud vad är det som händer? Jag faller tillbaka till landet ambivalens. Jag vill skrika, gråta, le, skratta, känna men jag har ingen kraft längre. Jag är svag och väger ordet under det. I det förflutna sökte jag svar på mina frågor, nu så söker jag frågor till mina olösta frågor som ställdes kring hoppet om de förflutna svaren om framtiden. Jag gräver i mitt inre med önskan att finna den moral som jag än gång i tiden haft i ägo. hur kan jag besitta essesen av moral om mitt förflutnas principer inte längre har en bosättning att ge utlopp ifrån, att agera ifrån. I det förflutna utgick hela min existentiella från att jag var allting och ingenting men möjligheter för en värld. nu så lever jag varken genom allting eller ingenting. Det finns inte längre något värde i min existens. Mina tankar är fängslade och manipulerade. Jag finner inte längre innebörden med ordet hopp. Det är endast bokstäver, hostade ur alfabetet för att bilda ännu ett meningslöst ord. Det känns som om det har gått en evighet sen Förändringens begynnelse. Jag kan inte längre skilja på om jag är en varelse eller en sten, om jag är en levande individ eller om jag tillhör Mamon´s värld. Det spelar inte längre någon roll. Jag har kommit över stadiet av vilsenheten. Jag är inte försvunnen. Jag är utraderad. Mina tankar släcks ner..
Med ens slår jag upp ögonen och skådar för första gången världen sedan födseln. Min stela blick vänder sig mot den röda solstrålen som silar genom det dammiga fönstret. Med en lejonliknande gäspning sträcker jag på mig från huvud till tår. med all min kraft reser jag mig på fötter och hittar den sega balansen. Genom mitt morgonliknande smaskande lägger jag märke till hur torr och otroligt törstig jag är. med raska och tunga steg vandrar jag mot dörren, slår upp den och kliver vidare mot köket. Jag greppar ta om kylskåpsdörren och säger för mig själv ”Snälla herre, låt den vara där, låt den vara där.” sakta som jag öppnar kylskåpsdörren så stiger hoppet. Förväntansfullt kikar jg in i kylskåpet. Vilken lättnad; visst så var den där. Så eleganst och så iögonfallande. Så enastående. Min Coca-Cola. Min Coca-Cola endast!
Autonom Occident 