Uppror mot det osynliga

Inledning

Djävulens största trick var att lura mänskligheten att han inte existerar. Detsamma gäller den moderna världens förtryckare. Då ställer jag frågan: Hur kan man störta något som inte existerar? För att citera George Orwell som uttryckte de omvälvande orden i sin bok 1984: ”Innan de har blivit medvetna kommer de aldrig att göra uppror och innan de har gjort uppror kan de inte bli medvetna”. Den förtryckta ser uppenbarligen inte skogen för att träden är i vägen. Han försöker leta djupare och har tappat hoppet om att någon verkligen besitter en tro utöver den moderna världen. Så här ser det ut idag: Vår saga är hemsk och falsk för husbonden. En myt. Dagens husbonde väljer lögnen som sanning av ren lättja för att värja sig mot den obekväma sanningen. Sanningen kräver engagemang, kampanda och mod vilket strider mot husbondens nyskapade natur eftersom det faktum att han har tyglats sedan barnsben. Om blodet fryser till is varje gång man skådar sin skugga hur skall man då kunna bygga upp ett mod? Han bygger upp en illusion om att han redan lever i sanning och frihet, även om han förstår att så inte är fallet så känner han ingen dragning till den frihetliga sanningen och den sanna friheten. Men vem kan klandra honom för hur skall han kunna sträva efter något med livet, det enda han äger, när han aldrig känt vid det. Ordet frihet kan tolkas olika från individ till individ. För mig så väcks det oerhört starka känslor till liv när jag återigen nyttjar ett citat av George Orwell: ”Frihet är friheten att säga att två plus två är fyra. Om detta är givet så följer allt annat därav.” Med andra ord: Sanning ger frihet och frihet ger sanning! Om husbonden erkänner sanningen så erkänner han sin hela existens. Mer fördjupande än så blir det inte.

 

Grundläggande fakta

Idag så lever husbonden i en nersmulad identitetsupplösning med en åtrå för en ytlig materialistisk värld med skygglappar för ögonen som hindrar honom att se de etnomasochistiska trädstommar som växer sig allt starkare nertill rötterna. Illusionen kontra verkligheten. Han är oförmögen med ordet Frihet och hyser inget hopp för den blödande framtid som återspeglar gårdagen vilket för folket i misärens fördärv på grund av den inlärda egoism och den skräckinjagande känslan som slagit rot hos husbonden. Oförmögen med ordet frihet och utan något hopp om gårdagen så lever lögnen kvar i stugan och från ett mer invecklat perspektiv så kan man säga att den är självuppfostrad. Hopp ger sanning, sanning ger frihet är den moderna världens förbjudna frukt.

För en inte alltför avlägsen gårdag slog det mig, likt en blixt från ovan som slagit ner i mitt sinnes rådlösa anarki, att det är alltid den förtryckta som har rätt, även när han har fel. Ett sanningsserum skall då i sin turordning inte utspela sin roll mot förtryckaren utan mot den förtryckta så han kan bevisa för sig själv att hans undertryckta tankar är verkliga, de existerar. Sanningen ligger därför där någonstans djupt rota i det undermedvetnas liv. Husbonden – den förtryckta – tror sig vara en individ, en människa i den styrande regimens ögon men sanningen är den att samhällets styrande herrar i kostym och cylinder inte räknar folket i individer, människor eller personer utan det finns endast en enda sak som dessa herrar räknar de vandrande myrorna i den gråa massan i och det är nämligen kapital. Endast värdig som en materialistisk tillgång.

 

Trappans Hierarki

Den lilla människan tycks vara svag, patetisk och tom. Han kan inte tänka själv utan låter det laglösa systemet göra jobbet. Förvisso är han den lilla människan inom det moderna samhällets struktur men han är härskaren över hela dess existens, för ty det är hann som livnär systemet. Systemet byggs inte uppifrån utan som allt annat byggs det nerifrån. För varje trappsteg man tar så glöms det föregående men utan det föregående skulle det nästa inte existera. En trappa skulle inte existera. Det är första trappsteget som låter det sista att utspela sin existens. Allting utgår från det första, det lägsta, det nedersta vilket är det slutgiltiga.

Megamaskin

Likaså för trappan så är indiumet till ”Megamaskinens” konstruktion den lilla människan, Husbonden. Nästa tillsats till megamaskinens uppbyggnad är dess bränsle som låter den sättas i verk, nämligen något som kommer kallas för sanningsenliga lögnen. Det vill säga mytens ingrediens och förfalskning. Nu är megamaskinen fullbordad. Men fortfarande så finns risken för att maskinens bränsle antingen kommer att ”slangas” eller helt enkelt kommer att köras slut på. Fortfarande, under vilka omständigheter som helst så är indiumet i en trappa den första trappsatsen och likaså är husbonden indiumet i denna kolossala megamaskin. Att han skall komma till insikt om att han besitter spelet i hans händer är fullkomligt orimligt för honom eftersom han nu har blivit den vitala funktionen i megamaskinens bränsle. Vad detta har resulterat i är att han lever i, och har blivit en del av världen där sanningen har bytt position med lögnen och vice versa. Att då en icke-trogen har ställt sig i vägen för denna megamaskin med sitt egna bränsle med grundämnena logik och moral, yttrandes: ”Sanning är sanning och inget annat, lögn är lögn och inget annat. 2 + 2 gör fyra och inget annat”, lämnar husbonden i landet ambivalens då han för stunden upplever något annat som kontrar den verklighet vilken han lever i men i slutändan blir det status quo, den icke-trogna krossas under megamaskinens fötter och försörjd på nytt bränsle ersätter megamaskinen det mentala rum hos husbonden där den realistiska verkligheten precis utspelade sig. Då blir slutsatsen i bilden av helheten följande: Ett uppror mot megamaskinen vore ett uppror mot husbonden självt. Husbonden är en ensam avvikelse från begreppet uppfattning.

 

Folklig avreagering

För att gå in på en närmare bokstavlig beskrivning så kan vi se bilden målad så här; Innan husbonden har fått väck händerna som trycker mot hans hals så kommer vi inte att få höra ropen som tystar det världsliga bedrägeriet. När husbonden omfamnar sanningen då han kommer att omfamna den osynligas lögn. Systemet har byggt upp en plattform vilket existerar för att splittra folket och vända dem emot varandra. Splittringen sker allt från klassplittring, religionskrig, könskrig, våldsplittring et cetera. Systemets program börjar med en avprogrammering med ett första steg, baserat på principen bryt ned – bygg upp. Andra steget är konfliktartat med omfattande krets kring individer, det vill säga folk mot folk. Genom att hålla en orolig substans inom strukturen så bibehålls en orubblig balans. Detta för oss vidare till nästa del av strukturen, nämligen något som kan kännetecknas likt en folklig avreagering. Vart fjärde år så sker det något extravagant som husbonden har väntat på sedan det inträffade sist. Nämligen något som kallas för Valdag. Valdagen är något imposant och mäktigt då man byter ut några namn i styrelseskiktet med samma spår som för fyra år sedan. Detta är något som skulle komma att kännetecknas som en systematisk avreagering av folket. Under de fyra kommande åren så kan de leva i en illusion om att det kommer att ske drastiska och positiva förändringar vid nästa val. Dessa val är endast skapade och använda för att hålla den, så kallade lilla människan i schack. Det är dessutom ett utmärkt drag för att kunna breda ut den folkliga splittringen genom en mobilisering av nya krafttag och även på grund av den medvetna begränsningen av ordval i det demokratiserade samhället, antingen är du röd och tycker si eller så är du blå och tycker så. Denna begränsning ser husbonden som en oändligomfattande möjlighet till att göra sin röst hörd, med tanke på att det är det enda som han känner till.Sulle han på något vis snubbla in på en annan stig där ideal som sträcker sig över den moderna politikens begränsningar existerar så skulle detta genast förkastas som ”kätteri” eftersom han trots allt har blivit undervisad ända in i det undermedvetna att den moderna politikens stig, det demokratiska närverket är det som hyser minst begräsningat, minst nederlag och minst falskhet på grund av att han i demokratiserade värleden har ett ”fritt val” för att forma sin egen framtid, – All makt i dina händer, vilket denna irrlära har programmerats in i hans mentala förmåga likt en skyddad brandvägg som omsluter viktig information som till varje pris inte får ändras, kritiseras eller i värsta tänkbara fall- konfronteras. Demokratin är irreversibel och inget annat och med dess samtida begränsning samt att sätta lika som olika, olika som lika så leds demokratins omfång till en kollektiv vandring mot kontinuerlig försämring. Sammanställningen blir följande; Så länge folket inte står enade tillsammans dom fäder, mödrar, döttrar, söner, grannar, politiker och klass så kommer demokratin att endast vara en etikett.

Ifråga om kontraMoral

Förtryckare, System och megamaskin är tre synonym som jag har använt mig av för att beskriva bilden av styrelseskiktet. För att vandra tillbaka till individualisering så återgår vi ”förtryckaren”. Som startskott för den nya delen så kommer vi härmed att behandla en kontramoralisk utmärkning från metaforisk synvinkel.

En begrepp som ofta tas upp i framförallt sociala konversationer är begreppet Dubbelmoral. Dubbelmoral används oftast som ett tillhygge att angripa sin meningsmotståndare med. Dubbelmoralen kan även vara ett paradoxalt och meningslöst skrik mot meningsmotståndaren om han inte besitter essensen av moral. Det är exakt den bilden som bör framställas av Förtryckaren. Innebörden med ordet ”Dubbelmoral” är mångtydigt. Det kan vara utgångspunkten för en mental handling såväl som för en fysisk. Det kan även ibland utspela en roll av samexisterande förhållanden mellan det mentala och fysiska. I daglig benämning över betydelsen ”dubbelmoral” så är Förtryckarens alla sinnen besudlade och genomsyrade av denna benämning. Men av innebörden ifråga så är det rent orealistiskt. Teoretisk syn över denna fråga så är det en splittrad tankegång men i praktiken så är det med andra ord rent av omöjligt. Förtryckaren saknar kontakten med kollektiv som individuell närhet, endast en värld förgylld av materialistiska tillgångar är hans medvetande. För att beskriva den avvikande storhet som överröst Förtryckaren, megamaskinen- systemet så låt oss måla upp en grå bild av denna misär.

Framför dig ligger en hingst. Så kopiös, stark och grotesk hingst utan dess like regenererar nya krafter efter att ha legat i ett slumrande tillstånd. han reser på sig med all sin kraft och slår upp ögonen. Med skygglappar fastsydda in i huden gör så att han endast har tillgång till det som ligger framför hans hovar. Detta är hans värld.

Hingsten börjar sakta skritta fram längs stigen. Skrittandet övergår snabbt till ett rastlöst trav. Under det sega travet håller han på att regenerera nya krafter för att öka den tunga hastigheten. Med blicken fokuserad på stigen framför hans hovar är misären som omringar honom föga okänd. I denna misär sväller sorg, känsla, hat, glädje, vrede, passion, lycka, panik, ångest, kärlek över. All de känslor som bildar del av metafysiska världen skriker ur denna fängslande misär. Men för denne groteska best existerar icke denna värld. För honom existerar endast Mamons värld. Ordet känsla är ett vitt främmande föremål för hingsten. Driven av ett tomt begär av makt spänner han all sin fysiska och mentala kraft, nattens enfaldiga mörker speglas i hans ögon, ådrorna pulserar så kraftigt att marken skälver av vibrationerna, andedräkten ångar ut ur de stora näsborrarna och fyller den kraftiga luften av dis. Ursinnigt galloperar han med allt raskare och snabbare takt. Han fortsätter och fortsätter utan att känna vid logiken av handlingen. Efter varje bit av stigen som försvinner bakom honom uppmuntras hans krafter att fortsätta gallopera genom denna ändlösa stig. Efter varje bit av stigen som försvinner bakom honom likt så växer misärens elände. Makten har inget slut, så även smärtan, stigen finner inget slut. Med en ändlös vandring så kommer denna detta kopiösa vidunder aldrig att stanna. Han måste bli stoppad! Att ställa sig i mitten av denna stig framför honom skulle inte tjäna något till. Denna enda utväg skulle vara att bli krossad under vidundrets hovar. Den enda lösningen skulle vara att frigöra sig ur misärens lidelse och attackera hingsten från dess sida, från den värld varav hingsten ej kan se. Det skulle vara omöjligt att dräpa Mamons best. Därför så måste grimman kastas runt halsen på denna best och med all kraft tvinga besten på rygg och låta dess adrenalin sjunka till sista droppen. Det är den enda utvägen, den enda lösningen. Besten måste tämjas.

Nu känner jag att det är dags för mig att runda av dagens inlägg med dessa sista ord som kan sammanfatta helheten: När du har lämnat ett rum så existerar det inte längre i nuet men när näste person stiger in i detta rum så finner han spår av Ditt förflutna. Tänker du leda han in på spåret av Mamons värld eller tänker du låta han finna en längtan efter att skåda solens ljus? Välj dina spår väl, för de tillhör inte endast dig.

Pånyttfödd – Död

Jag sitter ihopkrupen vid väggens ände i ett mörkt och kallt rum. Ångest, hat, sorg, panik, förvirring. Alla känslor blandar sig till en ambivalent sinneförvirring. Mina tankar sveper sig runt mig likt en brinnande smutsig filt. Jag kan inte sortera tankarna. Fullständig anarki råder. Jag gillar inte denna anarki. Dessa våldsbilder, morbida, groteska våldsbilder. Dessa vackra våldsbilder. Mitt mentala sinne börjar sakta att krympa. Jag börjar tappa verklighetsuppfattningen. Jag kan känna hur denna mal infekterar och slukar all min lärdom, all mitt intellekt. De dödas arv tynar bort, likt ett uråldrigt fotografi som har börjat skifta färg till en mörkare och suddigare bild för åren som passerat förbi. Mina tankar, min lärdom, den slaktas av en tom synvilla. Jag försöker kämpa mot men ändå så skyggar jag tillbaka för varje ansträgning som utförs. jag rannsakar mina tankar av visdom. Jag försöker att hinna ikapp det förflutna. likt ett svultet lejon som jagar föda på savannens öppna fält för att överleva de djuriska villkoren är jag på jakt efter det förflutnas sanning. Jag kan inte finna någonting, allt har tynat bort i den grådaskiga dimman. Mina ansträgningar överförs till det fysiska landet. Jag försöker resa mig från min fosterställning men utan resultat. Jag faller handlöst mot golvet. mina fysiska krafter börjar sakta försvinna tillsammans med mitt mentala sinne in i tunnelns mörker. Jag känner mig andfådd. det känns som om mina lungor har fyllts av iskallt vatten som endast blir kyligare och kyligare. Jag försöker hosta men förgäves. Min kind pressas mot det kalla stengolvet. Allt är förlorat. Allt. Det förflutna, nuet och framtiden. Evighetens evighet är förgörd. Jag känner hur en ensam tår vandrar ner längs kinden och blir allt lättare ju längre den kommer. En ensam tår fylld av sorg men ändå så tom.

Ordet tillstånd existerar inte längre. Varken hat, ilska, upphetsning, ångest, panik eller förvirring existerar. Jag har blivit tömd. All min visdom, alla ina känslor, det som har skapat mig till individ har genomsyrats av en mör tomhet. En falsk känsla av panik fyller mig. Vem är jag vad är jag? Herregud vad är det som händer? Jag faller tillbaka till landet ambivalens. Jag vill skrika, gråta, le, skratta, känna men jag har ingen kraft längre. Jag är svag och väger ordet under det. I det förflutna sökte jag svar på mina frågor, nu så söker jag frågor till mina olösta frågor som ställdes kring hoppet om de förflutna svaren om framtiden. Jag gräver i mitt inre med önskan att finna den moral som jag än gång i tiden haft i ägo. hur kan jag besitta essesen av moral om mitt förflutnas principer inte längre har en bosättning att ge utlopp ifrån, att agera ifrån. I det förflutna utgick hela min existentiella från att jag var allting och ingenting men möjligheter för en värld. nu så lever jag varken genom allting eller ingenting. Det finns inte längre något värde i min existens. Mina tankar är fängslade och manipulerade. Jag finner inte längre innebörden med ordet hopp. Det är endast bokstäver, hostade ur alfabetet för att bilda ännu ett meningslöst ord. Det känns som om det har gått en evighet sen Förändringens begynnelse. Jag kan inte längre skilja på om jag är en varelse eller en sten, om jag är en levande individ eller om jag tillhör Mamon´s värld. Det spelar inte längre någon roll. Jag har kommit över stadiet av vilsenheten. Jag är inte försvunnen. Jag är utraderad. Mina tankar släcks ner..

Med ens slår jag upp ögonen och skådar för första gången världen sedan födseln. Min stela blick vänder sig mot den röda solstrålen som silar genom det dammiga fönstret. Med en lejonliknande gäspning sträcker jag på mig från huvud till tår. med all min kraft reser jag mig på fötter och hittar den sega balansen. Genom mitt morgonliknande smaskande lägger jag märke till hur torr och otroligt törstig jag är. med raska och tunga steg vandrar jag mot dörren, slår upp den och kliver vidare mot köket. Jag greppar ta om kylskåpsdörren och säger för mig själv ”Snälla herre, låt den vara där, låt den vara där.” sakta som jag öppnar kylskåpsdörren så stiger hoppet. Förväntansfullt kikar jg in i kylskåpet. Vilken lättnad; visst så var den där. Så eleganst och så iögonfallande. Så enastående. Min Coca-Cola. Min Coca-Cola endast!

Individens Identitet

Vem är jag? Vad är jag? Utgör det någon idé att rota i min identitet? Dessa tre frågor har ställts mot vägen i varje individs sökande efter hans s.k tillhörighet. men vad är tillhörighet? Är det ett sorts ansvar gentemot individuell tillfredsställelse eller ett ansvar gentemot kulturell bevarelse och framtida levnad? Identitet är inte vad du gör den till utan vad den gör dig till. Identiteten hinner ifatt dig förr eller senare. Din identitet är naturens väg och det kan ingen ta ifrån dig, inte ens du själv. Din självbevarelsevilja är starkare än det smidda stålet av svärdet vilket du kan besegra med dina bara händer.

Du kanske tänker vad detta gynnar dig, att veta vem du är och vem du har varit och vem du skall kommat att bli. Detta gynnar absolut inte dig. Faktum är att det är totalt värdelöst för dig, om du går i den moderna världens fotspår dvs i materialismens fotspår. Men det är ditt allt, din historia, din nutid, din framtid, den du är. Ditt erkännande av din identitet är din identitet.

Du som lever i den moderna världen har vuxit upp i en skola  där de kastar heligt vatten på svenskarna och där de skyr oss likt persten genom lögnerna att vi inte har någon identitet, vi är inget folk, vi är svaga och borde inte att få ha vår kulturella bevarelse, vår historia är bluff och båg, en myt. Därför kan det vara svårt för dig att lägga mina ord på minnet och kanske så är du allmänt ointresserad och inte riktigt förstår meningen med ordet ”identitet”. Du kanske rentav är förlorad, vilket är tragiskt, vanligt men tragiskt. Men du är fortfarande någon vilket gör att du är starkare och du inte är onårbar. Innerst inne så vet du att det moderna samhället är en nidbild av gårdagen. Så fråga dig inte ”vem är jag” utan säg till dig själv ”jag är den jag är”. Då menar jag inte att du ska låta böckerna stå och damma i bokhyllan och vandra vidare som om ingenting utan ditt erkännande av din identitet är din identitet, du måste försvara den!

Exempel: Du har inte bara en svensk identitet utan även Nordisk, och du har inte bara en Nordisk utan även en  Europeisk. Du kan känna passion för Kretanerna som du känner passion för de svenska medeltidkrigarna. Vi förs tillsammans av samma identitet! 

För att framföra ett exempel så kan jag använda mig själv: Jag är Heinegård för jag har fötts av Heinegård, jag är även helsingborgare för det är i denna stad som jag är uppväxt, men jag är även svensk för det är sverige som mina förfäder härstammar ifrån, jag är även Europé för det är Europa som för samman min historia, och jag är även världsmedborgare för det är denna jord jag vandrar på. Identitet. (Om folket av Europas metafysik, kultur, sammanhållning och sammanföring återkommer jag med senare i en längre artikel).

Men bara för att vi bär samma identitet så betyder de inte att varje individ är unik, något som har blivit underskattad och sagts vara svag i många olika ideologier och trosläror. Varje individ bär en speciell och unik förmåga som ofta har blivit kastad i sjön på grund av att samhället som vi lever i idag har målat en bild av individen som morbid och dekadent utkast ur samhällets ramar. Individen får inte tänka själv utan han lever i ett kallt och bisarrt rum där väggarna är median, golvet är politikerna och taket är lagordningen. Individen bär sin identitet därigenom han bär folkets identitet. Identitet är allting och ingenting. Försvara den!